Om Bondage Fairies

Bondage Fairies har sett lite olika ut från år till år. Till att börja med var det två personer som tillsammans satte ihop en grupp som spelade elektroniskt baserad poppunk, och det låter kanske som en ganska märklig blandning av musikstilar, men om man lyssnar på det så inser man hur väl de passar ihop. Det är just det som gör Bondage Fairies så bra som de är, de är nämligen väldigt musikaliska, när de lappar ihop olika musikstilar till en enhet. Att jämföra dem med Teddybears Sthlm är både rätt och fel. Rätt för att det påminner om deras stil, och fel för att det både är punkigare och mer elektroniskt från Bondage Fairies.

Efter att bandet popularitet vuxit så spelade de både 2009 och 2012 i en ny platta, där Bondage Fairies istället bestod av fyra stycken medlemmar. Det märks också hur de har vuxit i sina roller som artister, för nu har bandet ett än mer genuint sound och tänker verkligen på detaljerna in i det allra minsta. Det är fanatiskt att få se bra musiker bli ännu bättre under de år som gått, och Bondage Fairies är verkligen ett typexempel på det. Ta bara en låt som Clone från den senaste skivan.

Vilka Bondage Fairies egentligen är går faktiskt inte att svara på. Likt Slipknot så döljer de sina ansikten, och har gjort det till en grej för dem. De kommer helt enkelt inte att avslöja vilka de är, och det tycker jag tillför en aspekt till Bondage Fairies som höjer deras musik ytterligare. Inte enbart för att den blir mer artistisk utan också att musiken får prata mer för sig själv, det blir inte ett lika stort fokus på människorna bakom, utan här är det verkligen musiken som ska få stå i centrum. Det är många delar tillsammans som gör att jag älskar det här bandet med andra ord, och får ni möjlighet så ska ni verkligen lyssna in er på dem!